Första bilden är tagen för nästan exakt ett år sen och den andra är tagen för några veckor sen.

För er som inte visste har jag haft rätt så grov acne i 2 år .. Har man inte haft finnar själv så kan man inte sätta sig in hur psykiskt dåligt man mår och påverkas av det. Jag ville inte sminka mig för jag visste att resultatet skulle bli lika äckligt som det var innan jag satte på mig sminket. Jag äcklades av mig själv. När det var som värst ville jag till och med ta livet av mig. Jag grät varenda gång jag skulle på fest för att jag tyckte jag såg så jävla äcklig och förjävlig ut. Många i min omgivning sa saker som "men skit i det, ingen tänker på det", "många har finnar" osv .. Men det spelade ingen roll hur mycket alla än sket i mina finnar eller hur mycket fina komplimanger jag fick. Jag mådde så jävla dåligt över detdär.

Jag började söka hjälp hos läkare och fick då en antibiotika som jag skulle äta i 6 månader. När jag var klar med den kuren var alla finnar borta och jag var som en bebis rumpa i ansiktet. Jag var så himla glad och trivdes verkligen! 2 månader senare kom allting tillbaka fast mycket mycket värre. Vi gick tillbaka till läkaren och han sa att jag skulle äta samma kur igen på 6 månader. Denhär gången hjälpde det inte och acnen spred sig ännu mer, både på ryggen och på bröstet. (okej jag vet det är äcklig). Men jag var tvungen att pinas igenom detdär halvåret fast det inte hjälpte. Under denhär tiden var det som värst och jag var så himla ledsen varje dag. Ville inte träffa nytt folk och ville inte festa. Inte ens mamma kunde sätta sig in hur jobbigt jag tyckte det var. Ni vet mammor säger, "men finnar gör ju inte dig till en sämre person alexandra, du är så fin och bra på alla sätt".. Men vafan, vad var alla människors problem?! Jag ville inte ha de där och jag mådde inte bra, jag isolerade mig hemma för att jag skämdes så mycket.

Mamma tog kontakt med mälarsjukhuset och jag kom in på hudkleniken efter 2 månader. Äntligen träffade jag en person som förstod mig. Som verkligen berättade för min mamma vilken psykisk terror det kan vara för vissa människor att ha acne. Det visade sig att jag hade grad 6 av 9 i ansiktet. Hon skrev ut en licensbelagd medicin som heter roaccutan. En stark medicin som kan ha väldigt mycket negativa effekter som depprisiv, självmords benägenenhet osv.. Men jag började äta och jag mådde inte dåligt av medicinen som tur var. Däremot var medicinen lite jobbig för alla slemhinnor i kroppen blev uttorkade. Jag fick jättetorra läppar, eksem på armarna och började blöda näsblod lite då och då. Månaderna gick och jag blev bara bättre och bättre med mitt ansikte. Acnen försvann helt!

Idag är det snart 3 månader sen jag slutade äta roaccutan. Jag är fortfarande fri från acnen. Men rädslan finns där att varje dag vakna upp, kolla sig i spegeln och se att finnarna är påväg tillbaka. men jag hoppas det är slut på det nu. 8 av 10 blir av med sin acne helt och hållet efter en kur av roaccutan.. De andra får äta minst en gång till. Jag hoppas jag är bland de där åtta så jag slipper det. Kommer aldrig kunna förklara hur man känner, och hur dåligt man mår. Klart alla inte mår dåligt .. Men många gör det, så tänk er lite för när ni står i spegeln och klagar på eran finne ni har i pannan. De kan stå någon bredvid med sådana i hela ansiket. Jag var den flickan i många sammanhang. Men jag har även haft två väldigt nära vänner som haft samma problem som mig. Så jag var aldrig ensam!